Växthusgaserna

- Koldioxid

- Dikväveoxid

- Metan

- Fluorföreningar

- Ozon

- Partiklar

- Fakta: Olika gasers relativa bidrag

Kännetecknande för de gaser som bidrar till ett varmare klimat är att de släpper igenom den kortvågiga strålning från solen som når jorden, men förmår att delvis absorbera den värmestrålning som jordytan sänder ut.

Av nuvarande klimatpåverkande utsläpp svarar koldioxid för ca 70 procent av effekten, följd av metan, ca 20 procent, samt dikäveoxid och fluorerade gaser, ca 5 procent vardera (ozonets klimatpåverkan ej medräknad).

De olika gaserna presenteras nedan. Hur de kan jämföras med varandra framgår av faktarutan.

Koldioxid

Koldioxid (CO2) är den ojämförligt viktigaste växthusgasen. Analys av isborrkärnor från Grönland och Antarktis visar att den förindustriella nivån av koldioxid i atmosfären var cirka 280 ppmv (parts per million = miljondelar, volym). Halten var år 2005 ca 35 procent högre, 379 ppm. Ökningstakten uppgår till 1-2 ppm per år.

Fossila bränslen, som svarar för ungefär 80 procent av energitillförseln globalt, är den dominerande källan till utsläpp av koldioxid.

Enligt IPCC (2007) ökade de globala utsläppen av koldioxid från fossila bränslen från ett genomsnitt på 23,5 miljarder ton per år under 1990-talet till 26,4 miljarder ton per år under 2000–2005. Ungefär 40 procent kom vardera från kol och olja och 20 procent från fossilgas.

Koldioxidutsläppen som kan hänföras till ändrad markanvändning uppskattas till ca 6 miljarder ton per år under 1990-talet, men dessa uppskattningar är mycket osäkra.

Trenden under 1990-talet har varit en ganska långsam ökning av koldioxid från energisektorn i i-länderna, plus 1 procent mellan 1990 och 2000, men en betydligt snabbare ökning i utvecklingsländerna, plus 37 procent. Sammantaget en ökning globalt med 13 procent.

Utsläppen från i- och u-länder närmar sig varandra i absoluta tal, men i-länderna hyser bara en femtedel av jordens befolkning. Utsläppen per capita i i-länderna är i genomsnitt sex gånger så stora som de i utvecklingsländerna.

Därtill finns det stora skillnader inom grupperna av länder. T.ex. beror den i genomsnitt låga utsläppsökningen i i-länderna under 1990-talet på den ekonomiska kollapsen i f.d. Sovjetunionen, där utsläppen minskade med en tredjedel - USA å sin sida ökade utsläppen med 17 procent samma period.

Enbart denna ökning av utsläppen i USA, 840 miljoner ton CO2 per år, är nästan lika stor som de samlade årliga utsläppen från hela Indien, som hyser drygt en miljard invånare. USA släpper ensamt ut ca en fjärdedel av all koldioxid från fossila bränslen globalt.

Väl utsläppt från fossila lager är koldioxiden mycket långlivad i atmosfären och påverkar klimatet under lång tid framåt.

Dikväveoxid

Dikväveoxid (N2O) är en växthusgas, vars förindustriella halten beräknas ha varit 270 ppb (parts per billion = miljarddelar). Halten år 2005 var 319 ppb, en ökning med 18 procent.

Dikväveoxiden har lång uppehållstid i atmosfären, i medeltal ca 120 år. Utsläppen ökade enligt internationell statistik med 40 procent mellan 1970 och 1995, men relativt lite i slutet av perioden.

Kunskaperna om utsläppens storlek och vilka faktorer som styr dem är ofullständiga, men denitrifikation är den viktigaste källan till dikväveoxid i atmosfären. Denna process, som ombesörjs av mikroorganismer, sker naturligt i marken. Men ju mer växttillgängligt kväve som tillförs miljön, t.ex. i form av handelsgödsel eller nedfall av luftburet kväve, desto mer N2O bildas.

En annan källa till N2O-utsläpp är förbränning. Förutom de "vanliga" kväveoxiderna (NO och NO2) bildas vid nästan all slags förbränning även små mängder N2O. Hur mycket beror i hög grad på förbränningsbetingelserna.

Ungefär en tredjedel av den dikväveoxid som släpps ut idag orsakas av människan.

Metan

Den förindustriella halten av metan (CH4) beräknas ha varit 0,7 ppm. Dagens halt (2005) är mer än dubbelt så hög, ca 1,8 ppm. Utsläppen globalt rapporteras ha ökat med 20 procent mellan 1970 och 1990, men sedan dess har halten i luften varit stabil.

Livslängden för metan i atmosfären är relativt kort, i medeltal 10-15 år.

Metan bildas naturligt vid bakteriell nedbrytning av organiskt material under syrefria förhållanden. Genom olika former av mänsklig aktivitet har utsläppen av metan i runda tal fördubblats.

Globalt utgör risodling, boskapsskötsel, utsläpp från kolgruvor och läckage av fossilgas betydande antropogena källor, liksom avfalls- och avloppshantering.

Fluorföreningar

De hittills nämnda växthusgaserna förekommer naturligt i atmosfären. Det gäller emellertid inte gruppen syntetiska fluorföreningar, vilka i flera fall är mycket långlivade och kraftfulla växthusgaser. Deras stora uppvärmningseffekt, per molekyl räknat, beror på att de absorberar strålning i en tidigare helt genomsläpplig del av det infraröda spektrat.

De kanske mest kända ämnena i denna grupp är klorfluorkarbonerna (CFC-gaser, mer kända som freoner), som främst uppmärksammats på grund av förmågan att bryta ner stratosfärens ozon. CFC-gaserna är också kraftfulla växthusgaser. Räknat per molekyl är vissa av dem tiotusentals gånger effektivare än koldioxid. CFC-gaserna är dock under avveckling globalt.

Andra ämnen i denna grupp s.k. f-gaser med betydande växthuseffekt är:

• HFC, som liknar CFC men saknar klor och därmed inte påverkar ozonskiktet. Används som ersättare för CFC i många tillämpningar. De är inte lika långlivade i atmosfären som CFC och inte heller lika kraftfulla som växthusgaser.

• Svavelhexafluorid (SF6), som används bl.a. i elektronisk industri.

• PFC, perfluorkarboner (kallas även fluorkarboner, FC) som släpps ut vid aluminiumtillverkning, men också används i elektronisk industri.

Eftersom de utsläppta mängderna av dessa ämnen är små är deras bidrag till växthuseffekten än så länge bara några få procent, räknat i ett hundraårsperspektiv.

Dock ökar de globala utsläppen relativt kraftigt, särskilt av HFC, och flera av dem har effekt över mycket lång tid - medeluppehållstiden för SF6 i atmosfären uppskattas t.ex.till 3.200 år.

Ozon

Av de ämnen som i väsentlig grad kan fungera som växthusgaser är ozon den mest kortlivade. Dess uppehållstid i troposfären är veckor eller någon månad. Ozon i lägre troposfären fungerar som en växthusgas och halten har ökat i genomsnitt 1-2 procent per år de senaste decennierna. Ökningen har framför allt skett över Nordamerika och Europa, varför klimateffekten i detta fall är regional.

En speciell phpekt i klimatsammanhang är flygets utsläpp av kväveoxider i övre troposfären, där det mesta trafikflyget färdas. På denna höjd ger kväveoxiderna upphov till omfattande bildning av ozon.

Partiklar

Partiklar i atmosfären har betydelse för strålningsbalansen. Sulfatpartiklar reflekterar inkommande solljus och minskar därmed den mängd solenergi som når jordytan. Sulfatpartiklarna har sitt ursprung i utsläppen av svaveldioxid. Beräkningar tyder på att nuvarande koncentrationer av sulfatpartiklar över norra halvklotet sänker jordens medeltemperatur med cirka 0,5 °C.

Det finns även kolpartiklar ("black carbon") i luften. Dessa kan både absorbera värme och reflektera inkommande ljus. Deras nettoeffekt på klimatet är därför svårbedömd.

Partiklar har också effekt på klimatet genom att de utgör kondensationskärnor för vattenånga i atmosfären, vilket kan påverka molnighet och nederbörd. Till skillnad från växthusgaserna är partiklarnas uppehållstid i luften kort, ca två veckor.

upp

Senast granskad 12 oktober 2007.