Konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar

Utskriftsvänlig versionUtskriftsvänlig version


      

Ett målmedvetet arbete av de svenska och norska regeringarna under 1970-talet ledde fram till att Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLRTAP) skrevs under av ett trettiotal stater 1979.

I den allmänt formulerade konventionstexten sägs bl.a. att undertecknande stater ska "bemöda sig om att så långt som möjligt gradvis minska och förhindra luftföroreningar". För att uppnå detta ska man "använda bästa tillgängliga teknik som är ekonomiskt möjlig".

Konventionen trädde i kraft 1983. Nästan alla europeiska länder samt Kanada och USA är i dag medlemmar. Denna ramkonvention har sedan kompletterats med protokoll som innehåller specifika krav på de undertecknande parterna.


       Foto:Dorena WM CC BY-ND

Svavel, kväve, kolväten, tungmetaller och POPs

Det första svavelprotokollet tillkom 1985. De länder som undertecknade lovade att minska de gränsöverskridande svavelutsläppen med minst 30 procent under perioden 1980 till 1993.

Sedan följde NOx-protokollet 1988. De länder som undertecknade detta lovade att utsläppen av kväveoxider efter 1994 inte skulle överskrida 1987 års nivå. I samband med att NOx-protokollet skrevs under bestämdes också att de kritiska belastningsgränserna skulle utgöra grund för det fortsatta arbetet inom konventionen.

Nästa protokoll som följde var VOC-protokollet, som blev klart 1991. De flesta länder lovade att minska utsläppen av flyktiga organiska ämnen med 30 procent till år 1999, jämfört med 1988 eller valfritt år perioden 1984-1990.

Det andra svavelprotokollet, som skrevs under i Oslo 1994, undertecknades av 26 länder samt Europeiska Unionen. En stor nyhet i detta protokoll var att olika krav ställdes på de enskilda länderna. Fördelningen länderna emellan gjordes med syfte är att uppnå största möjliga förbättring i miljön till lägsta sammanlagda kostnad.

Fyra år senare, 1998, var det dags att skriva under två parallellt framförhandlade protokoll, ett om tungmetaller och ett om stabila organiska föreningar (s.k. POPs = Persistent Organic Pollutants). Det förstnämnda är inriktat på att minska utsläppen av bly, kadmium och kvicksilver. I det andra förbinder sig de undertecknande parterna att förbjuda eller avveckla användningen av 16 olika kemiska substanser. POPs-protokollet reviderades 2009 och tungmetallprotokollet reviderades 2012.

 


      Illustration: Lars-Erik Håkansson

Göteborgsprotokollet

Det senaste och hittills mest avancerade protokollet undertecknades, efter fem år av förberedelser, i Göteborg 1999. Det heter Protokollet om att minska försurning, övergödning och marknära ozon och kallas även Göteborgsprotokollet. I detta tas ett samlat grepp om tre miljöproblem och de fyra föroreningar som orsakar dem: svavel, kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska ämnen.

I protokollet fastställs bindande nationella utsläppstak för de fyra luftföroreningarna svaveldixod, kväveoxider, flyktiga organiska ämnen och ammoniak. Utsläppstaken skulle uppnås 2010, och får inte därefter överskridas. Protokollet innehåller också utsläppsgränsvärden för t.ex. kraftverk och motorfordon samt bränslekrav.

Efter flera års förhandlingar antogs i maj 2012 ett reviderat Göteborgsprotokoll. Förutom de fyra tidigare nämnda luftföroreningarna ingår nu också partiklar (PM2,5). Utsläppstaken har ersatts med åtaganden om nationella utsläppsminskningar fram till 2020, jämfört med utsläppsnivåerna under basåret 2005. Dessutom har utsläppsgränsvärdena för olika sektorer uppdaterats och skärpts.

 

En mer detaljerad beskriving av LRTAP-konventionen finns på vår engelskspråkiga hemsida.