Försurning och övergödning

Försurning av mark och vatten och övergödning av miljöer på land och i kustnära hav orsakas till stor del av samma föroreningar: svavel, kväveoxider och ammoniak. Försurningen orsakas främst av det luftburna nedfallet av svavel. Kväveföreningar (kväveoxider och ammoniak) är den viktigaste orsaken till övergödning av naturmiljöer på land och i kustnära hav, men kan  också bidra  till försurningen. Ytterligare en faktor som bidrar till försurningen är skörd av biomassa, t.ex. vid normalt skogsbruk. Eftersom som utsläpp och nedfall av luftföroreningar sakta men säkert minskar, blir skogsbrukets bidrag till försurningen efterhand allt större.

Försurningens effekter >>

Övergödningens effekter >>

Orsaker >>

Möjliga motåtgärder >>

Kalkning >>

Lönsamt med motåtgärder >>

 

Försurningens effekter

De försurande luftföroreningarna drabbar både oss människor och naturen.


       Foto: Netanette CC BY-NC

Sura vatten

Redan på 1950-talet upptäcktes att fisken försvann från sjöar och vattendrag i södra Skandinavien, men det var först på 1970-talet som omfattningen av sjöförsurningen började kartläggas mer systematiskt.

Utsläppen av svavel och kväveoxider var som störst i Europa runt 1980. Sedan dess har särskilt svavelutsläppen minskat kraftigt, vilket har lett till en viss återhämtning i sjöarna.

1990 var 17 procent av Sveriges sjöar försurade. 2010 beräknades andelen försurade sjöar större än en hektar i Sverige vara 10 procent, vilket motsvarar ungefär 10 000 sjöar. Sämst är tillståndet i landets sydvästra del (inkl. Blekinge och Örebro län) där nästan hälften av sjöarna är försurade. I mellersta och östra Sverige är andelen försurade sjöar cirka tio procent och i norra Sverige tre procent.

Skadorna av försurning i sjöar och vattendrag är omfattande i stora delar av Sverige och Norge, men förekommer också i andra områden, t.ex. i Storbritannien och Alperna.


       Foto: Daniel Sjöström CC BY-SA

Marken utarmas

Känsligheten för försurning är hög i områden där markens mineraler är svårvittrade.

När marken försuras utlakas viktiga näringsämnen, vilket kan försämra markens produktionsförmåga och på sikt innebära minskad tillväxt i våra skogar. Dessutom frigörs metaller, som kan skada såväl nedbrytarna i marken som fåglar och däggdjur högre upp i näringskedjorna, inklusive människan.

Andelen sur mark är fortfarande hög i stora delar av Sverige. I den sydvästra delen av Sverige finns mest försurad skogsmark. En orsak är att denna del av Sverige tar emot en stor del av det sura nedfallet som förs hit med vindarna från andra länder. Dessutom består marken här av svårvittrade bergarter och ett tunt jordtäcke, vilket medför att den har en dålig förmåga att neutralisera de sura föroreningarna.

Andelen skogsmark med hög eller mycket hög surhetsgrad är 50 procent i sydvästra Sverige, 30 procent i mellersta Sverige och 20 procent i Norrland.

Trots den kraftiga minskningen av det sura nedfallet syns enligt mätningarna ännu ingen förbättring i skogsmarken, utan tillståndet har varit relativt oförändrat i hela landet sedan 1990.

Vad tål naturen – kritisk belastning

De kritiska belastningsgränserna för försurande nedfall i Sverige överskreds 2010 i cirka sex procent av de känsliga ekosystemen, motsvarande 27 000 kvadratkilometer. Det är en påtaglig förbättring jämfört med 1980 och 1990, då må mer än hälften av de känsliga områdena var överbelastade.


  Foto: Bárbol CC BY-NC-SA

Växter och djur försvinner

Luftföroreningarna påverkar den biologiska mångfalden. Enskilda arters känslighet för luftföroreningar och försurning varierar. Till de känsligaste grupperna hör fiskar, lavar, mossor, vissa svampar och vattenlevande smådjur.

 


       Foto: Justified Sinner CC BY-NC

Kulturarvet vittrar, byggnader förstörs

Korrosionen påskyndas starkt av svaveldioxid och kväveoxider. De omvandlas till starka syror och angriper såväl nya som gamla byggnader, broar, statyer, hällristningar m.m. Särskilt drabbade är föremål och konstruktioner av lättvittrade material, som t.ex. kalksten och sandsten. Även ouppgrävt material av ben, järn och brons skadas allvarligt när marken försuras.

Andra problem

De föroreningar som orsakar försurning medverkar också till flera andra miljöproblem: som övergödning, marknära ozon och klimatförändringar.

  • Övergödning. Nedfallet av kväve innebär ett tillskott av näring till många miljöer som normalt är kvävefattiga, t.ex. hedar och högmossar, med biologisk utarmning som följd. Nedfallet av kväve är också ett problem i havet, där det orsakar algblomning och bottendöd.
  • Marknära ozon. Bildas i lufthavet av kväveoxider och flyktiga kolväten, under inverkan av solljus. Ozon är en giftig gas, som orsakar skador på människor, jordbruksgrödor, skogsträd och vissa material. Skadligt höga halter förekommer regelbundet över hela Europa.
  • Klimatförändringar. Nästan allt svavel och en stor del av kväveoxiderna som släpps ut till luften kommer från förbränning av fossila bränslen som kol, olja och naturgas. Denna förbränning ligger också bakom det mesta av utsläppen av den viktigaste klimatpåverkande gasen, koldioxid.

Läs mer:

- Bara naturlig försurning (Miljömålsportalen)

- Försurning Bottenviken (Vattenmyndigheterna)

- Försurning Bottenhavet (Vattenmyndigheterna)

- Försurning Norra Östersjön (Vattenmyndigheterna)

- Försurning Södra Östersjön (Vattenmyndigheterna)

- Försurning Västerhavet (Vattenmyndigheterna)

- Kalkning (Havs- och vattenmyndighten)

- Bara naturlig försurning (Miljömålsportalen)

- Kalkning (Havs- och vattenmyndighten)

 

Övergödningens effekter


       Foto: Johnnie Walker 91 CC BY-SA

I sötvattensmiljöer orsakas övergödningen nästan alltid av fosfater, eftersom fosfor är det ämne som oftast begränsar den biologiska produktionen i sötvattnet.

På land och i havet är det däremot kväve som i de allra flesta fall är begränsande. Nedfallet av kväve - med ursprung i utsläppen av kväveoxider och ammoniak - fungerar därför som en gödsling av naturen.

I måttliga doser innebär tillförseln att trädens tillväxt ökar. Men samtidigt gynnas också vissa växtarter, som lättare kan ta till sig mer kväve, på bekostnad av andra.

Den utarmning av ekosystemens biologiska mångfald som nedfallet av kväve för med sig är ett reellt och mycket allvarligt problem i stora delar av Europa. Den tillväxtökning kvävenedfallet ger upphov till ökar dessutom den biologiska försurningen.

 

Vilka områden drabbas?

Situationen är värst i områden med intensivt jordbruk eftersom ammonium-kvävet, som till 90 procent kommer från djurhållning, i stor utsträckning faller ner relativt nära utsläppskällan. Och det är inga små mängder det handlar om. Lokalt i t.ex. Nederländerna kan nedfallet i skogsmark överskrida 100 kg kväve per hektar och år. Det är ungefär lika mycket som läggs på som gödselgiva på en intensivt brukad åker. I södra Sverige är nedfallet i skogsmark 10-20 kg per hektar och år, medan det längst i norr endast är några få kg.

 


       Foto: Brewbooks CC BY-SA

Vad tål naturen på land?

För att få en bild av vilka områden som är drabbade av övergödning räcker det inte att veta nedfallets storlek - vi måste också ha reda på ekosystemens känslighet. Men kvävet har en dubbel effekt, det orsakar både övergödning och försurning. Detta faktum, plus att kvävets kretslopp är komplicerat, gör det svårt att entydigt fastställa kritiska belastningsgränser för olika ekosystem.

Massbalanser

En sätt är att definiera den kritiska belastningen för kväve är att beräkna vid vilken nivå kväve börjar läcka från marken till grundvattnet. Det gör man med hjälp av s.k. massbalanser.

Beräkningar av massbalansen visar att den svenska skogsmarken kan ta emot mellan 3 och 20 kg kväve per hektar och år, vid låg respektive hög produktivitet, utan att kväveläckaget från marken ökar.

Beräkningar baserade på massbalans visar att den kritiska belastningsgränsen för kvävetillförsel år 2010 överskreds över ungefär 1,7 miljoner kvadratkilometer (motsvarande 54%) av Europas ekosystem.

För Sverige var motsvarande siffra 70 000 km2 år 2010 eller 46 procent av den totala ytan ekosystem, med övervikt för områden i den södra delen av landet. Kvävemättnad har konstaterats på ett fåtal platser i Halland och Skåne.

Kritisk belastning för kvävenedfall i Europa. Kartan visar hur stort kvävenedfall känsliga miljöer (främst skogsjordar) kan ta emot utan att läckage uppstår. Vid varje belastningsnivå skyddas 95 procent av ekosystemen i den aktuella rutan.

Förändringar i ekosystemen

Ett annat sätt att fastställa den kritiska belastningsgränsen för kväve är att studera vid vilken tillförsel som synliga förändringar börjar uppträda i ekosystemen, t.ex. förändringar i sammansättningen av arter.

Kunskaperna på detta område är dock ofullständiga, bl.a. eftersom det är svårt att fastställa vilka förändringar som beror på kvävetillförsel och vad som orsakas av andra förändringar, t.ex. i fråga om markanvändning. Dessutom visar sig förändringarna i floran först när den kritiska gränsen har överskridits, och i vissa fall först när överskridandet har pågått en längre tid.

I svenska barrskogar kan den kritiska gränsen innan floraförändringar uppträder vara omkring 6 kg per hektar och år.

 

Områden som får ta emot kvävenedfall större än den kritiska belastningsgränsen. Vid utsläppsnivåer år 2010 längst till vänster. I mitten visas läget 2020 om utsläppen minskar i linje med redan fattade beslut, till höger om de minskar så mycket som är tekniskt möjligt. För detaljer se Acid News 1/13.

 


       Foto: Eutrophication&hypoxia CC BY

Kväve i havet

Övergödningsproblemen i havet beror delvis på tillförsel av kväve. Det mesta når havet via tillrinning från omgivande landområden. En del av detta är luftburet kväve som deponeras på land och sedan lakas ut till ytvattnen och förts ut i havet.  En del av kvävetillförseln till havet sker också genom direkt nedfall av luftföroreningar.

Det kan finnas risk för att transporten av kväve från land till hav kommer att öka. I många landmiljöer sker nämligen en successiv upplagring av kväve, som kan komma att frigöras vid störningar (se under "Återhämtar sig naturen?" nedan).

En annan aspekt värd att uppmärksamma är att ett varmare klimat leder till snabbare nedbrytning av organiskt material, med risk för ett ökat läckage av det kväve som då frigörs från mark till hav. Någon kritisk belastningsgräns för kväve i havsmiljön har inte fastställts.


       Foto: Bestfor / Richard CC BY-NC-ND

Återhämtar sig naturen?

Utsläppen av kväveoxider i Europa har minskat sedan 1990 och väntas minska ytterligare framöver. Ammoniakutsläppen har också minskat, men inte alls lika mycket, och fortfarande saknas politiska beslut om några påtagliga framtida utsläppsminskningar.

Liksom för det sura nedfallet är det av intresse att veta vad som händer i mark och ekosystem när tillförseln minskar.

På några platser i Europa har forskare byggt tak över mindre skogsområden, där nedfallet av föroreningar har skärmats av.

På samtliga dessa försöksytor har det visat sig att läckaget av kväve från systemet minskar kraftigt bara en kort tid efter det att tillförseln stoppas, trots att belastningen varit hög under lång tid och ett stort förråd av kväve därmed finns i marken. Samma effekt har observerats i samband med att mångåriga försök med skogsgödsling avslutats.

Förrådet av kväve i marken minskar inte lika snabbt som läckaget. Stora mängder kan finnas bundet i vegetation och humuslager och hushållningen med kvävet är i många fall mycket god, det är inte mycket som försvinner. I samband med störningar - t.ex. skogsavverkning eller markkalkning - finns dock risk för läckage, en risk som kan kvarstå under lång tid.

Vegetationen svarar mycket långsamt på minskad tillförsel av kväve. På försöksytor under tak syntes ingen förändring efter närmare tio år. Det beror sannolikt på att marken fortfarande är "laddad" med kväve, samt att det tar lång tid för den ursprungliga vegetationen att återkolonisera.

Orsaker


       Foto: Jono Brennan CC BY-NC-ND

Utsläpp av svavel och kväve

Utsläppen av svaveldioxid är den viktigaste källan till försurning. Det mesta kommer från eldning av kol och olja för el- och värmeproduktion, där det svavel som finns i bränslet omvandlas till svaveldioxid vid förbränningen.

Kväveföreningar (kväveoxider och ammoniak) är den viktigaste orsaken till övergödning av naturmiljöer på land och i kustnära hav, men bidrar också i allt högre grad till försurningen.

Kväveoxider bildas vid all förbränning. Omkring hälften av utsläppen i Europa kommer från motordrivna fordon (främst vägtrafik), resten till största delen från stora förbränningsanläggningar.

Svavel- och kväveoxiderna kan omvandlas i atmosfären till svavelsyra respektive salpetersyra. Kväveoxiderna deltar också i bildningen av marknära ozon.

Ammoniak är en annan kväveförening som bidrar till försurningen och övergödningen av mark och vatten. Huvuddelen av utsläppen kommer från lantbrukets gödselhantering.


       Foto: Mike Baird CC BY

Mycket kan göras till sjöss

Sedan 1980-talet finns internationella avtal och EU-direktiv som gör att utsläppen av viktiga luftföroreningar från landbaserade källor i Europa kommer att minska påtagligt till 2020.

Men reglering av den internationella sjöfarten släpar efter. Om inte sjöfartens utsläpp av svavel- och kväveoxider regleras kan de år 2020 eller strax därefter vara lika stora som de samlade utsläppen från alla landbaserade källor i EU:s medlemsländer.


       Foto: MikeAncient CC BY-NC-ND

Skogsbruket försurar också

Även skogsbruket bidrar till försurningen, eftersom skörd av biomassa innebär bortförsel av basiska ämnen (sådana som kan motverka försurningen). Det höga uttaget av biomassa innebär en förlust av näringsämnen som skogsmarken inte i tillräcklig omfattning kan kompensera genom vittring och andra processer. Skogsbruket står i södra Sverige för mer än en tredjedel av den nutida markförsurningen och i Norrland för cirka hälften.

Ett gränsöverskridande problem

Det mesta av de försurande ämnena som faller ned över Sverige kommer från andra länder och från internationell sjöfart. Svavel- och kväveföroreningarna kan transporteras tusentals kilometer i lufthavet. I Sverige kommer 90 procent av det försurande nedfallet från andra länder och från internationell sjöfart.

 

Ursprung till nedfallet över Sverige 2010

Svavel

Kväveoxider

Svenska utsläpp

Under perioden 1990-2010 har Sveriges svavelutsläpp minskats med cirka 70 procent. Utsläppen av kväveoxider har minskat cirka 40 procent under samma period.

Sverige importerar nästan sex gånger mer svavel med vindarna än vad som exporteras. För kväveoxider och ammoniak är importen nästan dubbelt så stor som exporten.

- Svenska utsläpp av svaveldioxid (Miljömålsportalen)
- Svenska utsläpp av kväveoxider (Miljömålsportalen)

 

Möjliga motåtgärder

Det går att minska utsläppen av luftföroreningar till nivåer som naturen och vi människor tål, utan stora ekonomiska och materiella uppoffringar.

Det kan göras på många olika sätt, men två huvudstrategier kan urskiljas:

Tekniska åtgärder, t.ex. rökgasrening på kolkraftverk.

Strukturella åtgärder - t.ex. effektivare energianvändning som gör kolkraftverket överflödigt.

Det är svårt att dra någon klar skiljelinje mellan de båda strategierna och störst miljönytta för pengarna fås i de flesta fall genom att kombinera dem.


       Foto: LondonPermaculture CC BY-NC-SA

Mer ur mindre

Det är ofta billigare, och framför allt mycket miljövänligare, att effektivisera användningen av energi än att bygga nya kraftverk. Effektivare energianvändning är enbart av godo, eftersom det handlar om att få ut mer nytta ur samma mängd energi. Genom att minska det nuvarande slöseriet kan energianvändningen, och därmed utsläppen av luftföroreningar, minska avsevärt.


       Foto: Blue Square Thing CC BY-NC-SA

Andra bränslen

Stora miljövinster kan göras genom att övergå från kol och olja till fossilgas (kallas också naturgas), eller ännu hellre till förnybara energikällor. Svavelutsläppen upphör nästan helt och utsläppen av kväveoxider och skadliga partiklar minskar kraftigt.

 

 


       Foto: Debarshi Ray CC BY-SA

Reningsteknik

För såväl förbränningsanläggningar som de flesta typer av fordon finns reningsteknik som kan ta bort mer än 95 procent av de försurande utsläppen. För att snabbt få ner de försurande utsläppen krävs investeringar i rening av t.ex. kolkraftverk, trots att förbränningen av kol och andra fossila bränslen på sikt helt måste upphöra. Omställningen till ett uthålligt energisystem kommer att ta tid, men luftföroreningarnas skadliga inverkan på hälsa och miljö är akut.


       Foto: Doc(q)man CC BY-NC

Bättre gödselhantering

En stor del av den ammoniak som avdunstar från jordbruket gör det på grund av dålig hantering av naturgödseln, både vid lagring och spridning. Genom relativt enkla åtgärder kan dessa utsläpp halveras.

 

 


       Foto: Pawpaw67 CC BY-SA

Hur ska det gå till?

Utsläppen minskar knappast av sig självt. Men politiker kan fatta beslut som driver på utvecklingen, t.ex. genom lagar som slår fast hur mycket som får släppas ut från ett kraftverk eller ett helt land, eller genom att förändra skatterna så det blir lönsamt att minska utsläppen.

Det är också viktigt med information och kunskap om problem och möjliga lösningar, dels för att kunna motivera lagar och miljöskatter enligt ovan, dels för att företag, myndigheter och privatpersoner själva ska ställa krav och agera miljövänligt.

Kalkning

I syfte att återställa skador och skydda mot ytterligare försurning pågår i Sverige dels en omfattande kalkning av sjöar och vattendrag, dels viss försöksverksamhet med kalkning av skogsmark.

Kalken upplöses efterhand genom samma slags vittringsprocesser som i kalkrika marker. På så sätt minskar surheten.


       Foto: Brian Digital CC BY-NC-SA

Kalkning av sjöar och vattendrag

Det svenska programmet för kalkning av sjöar och vattendrag är det största i världen. Genom kalkningen har tusentals sjöar och flera tusen kilometer vattendrag, ofta hela vattensystem, räddats eller fått chansen att repa sig efter försurningens skadeverkningar.

Efter bara något eller några år är emellertid större delen av den kalk som tillförts en sjö förbrukad. Det sura nedfallet fortsätter och därför är kalkning något som måste pågå ständigt eller i varje fall upprepas regelbundet allteftersom det kalkade vattnet byts ut mot nytt, surt vatten. Även när det sura nedfallet minskat rejält kan behovet av kalkning kvarstå under lång tid, eftersom flera decenniers nedfall till stor del ligger lagrat i marken och successivt tillförs sjöar och vattendrag.

Idag är det få som ifrågasätter nyttan av att kalka de sjöar och vattendrag som försurats genom mänsklig påverkan. Ibland kalkas dock även naturligt sura sjöar. Omdiskuterat är också att sprida kalk på våtmarker, i syfte att förbättra vattnet i sjöarna, eftersom vitmossor och andra organismer påverkas negativt.

Idag sprids cirka hälften av kalken med helikopter. En tredjedel sprids från specialbyggda båtar medan resten portioneras ut via så kallade doserare i rinnande vattendrag. Vattenkemiska och biologiska provtagningsprogram är kopplade till varje enskilt kalkningsprojekt.


       Foto: Netzanette CC BY-NC

Markkalkning

Även försurningsförloppet i marken kan motverkas genom kalkning. Då ökar pH-värdet och förrådet av utbytbara katjoner fylls på (basmättnadsgraden ökar), samtidigt som förekomsten av fria aluminiumjoner minskar.

Kalken kan ses som ett filter i skogsmarkens övre skikt, som förmår att fånga upp och neutralisera framtida surt nedfall innan det kommer åt att laka ut baskatjoner och/eller lösa ut giftigt aluminium.

Effekten av den pålagda kalken rör sig långsamt ner i marken, ungefär en centimeter per år, men kvarstår å andra sidan under lång tid framåt. På lång sikt har markkalkning positiv effekt på försurade ytvatten. En dos på 3-5 ton kalk per hektar beräknas med dagens nedfall i södra Sverige skydda marken mot försurning i 20-30 år.

I forskarkretsar är de flesta överens om att den fortgående utarmningen av marken som försurningen orsakar är mycket oroande. Men det råder delade meningar om nyttan av kalkningen är större än riskerna.

Det finns ett läger som, kort sammanfattat, anser att kalkningen riskerar att öka kväveläckaget, skada markvegetationen, störa bildningen av mykorrhiza och öka förekomsten av rotröta, samt att försurningens skadeeffekter överdrivs - fördelarna uppväger inte nackdelarna.

Det andra lägret varnar för att markförsurningen håller på att gå så långt att permanenta skador uppstår. Gör vi ingenting nu kan det bli för sent, eller i alla fall mycket dyrt, att säkerställa markens produktionsförmåga och den biologiska mångfalden.

I Sverige har markkalkning bedrivits som försöksverksamhet sedan 1989.


       Foto: Humancarbine CC BY-NC-ND

Vitalisering och vedaska

Ett sätt att motverka försurningens effekter i marken kallas ofta vitalisering.

Då sprids vedaska, i form av pellets, ibland i kombination med kalk. Syftet är inte bara att höja pH-värdet utan också att ersätta de näringsämnen som lakas ut av försurningen och/eller försvinner när biomassa skördas.

Många ser återföringen av aska som en förutsättning för ett långsiktigt hållbart skogsbruk, men även här finns skeptiska röster som menar att de långsiktiga konsekvenserna måste klarläggas innan en storskalig spridning påbörjas.

Från mitten av 90-talet fram till 2003 spreds aska i kombination med kalk framförallt i Skogsvårdsstyrelsens regi men i dagsläget (2007) sprids majoriteten av askor av entreprenörer och skogsbolag. Återföring av aska tog fart efter 2004, framför allt i södra Sverige.


       Foto: Nfontes CC BY

Vatten från egen brunn

Kalkning har också satts in för att avhjälpa försurning av grundvattentäkter. Ett alltför surt dricksvatten utgör en hälsorisk, framför allt genom att syran kan lösa ut skadliga metaller från ledningssystemet.

Det är främst i grunda, grävda brunnar i Syd- och Västsverige som vattnet kan ha låga pH-värden. I sådana fall har kalk tillförts antingen direkt i brunnen eller (dock med mer begränsad effekt) på marken i vattentäktens omgivningar.

Läs mer:

Kalkning (Hav- och vattenmyndigheten)

 

Lönsamt att minska utsläppen


       Foto: Stuck in customs CC BY-NC-SA

Att minska utsläppen av försurande ämnen enbart genom att tillämpa bästa tillgängliga teknik i hela Europa är varken det bästa eller billigaste sättet att få ner utsläppen.

Det är av flera skäl vettigare att förändra energi- och transportsystemen i riktning mot långsiktig hållbarhet. Inte minst för att det är en förutsättning för att minska utsläppen av växthusgasen koldioxid.

Många av systemförändringarna medför dessutom minskade utsläpp till väsentligt lägre kostnader än de dyraste tekniska åtgärderna. Ett åtgärdspaket med enbart tekniska åtgärder medför alltså en kraftig överskattning av kostnaderna för att få ner utsläppen.

Men ändå lönar det sig!

Att genomföra de utsläppsminskningar som föreskrivs i 1999-års Göteborgsprotokoll beräknades sammantaget att kosta de europeiska länderna ca 24 miljarder kronor per år att genomföra år 2010. Detta under förutsättning att enbart tekniska utsläppsbegränsande åtgärder används, vilket leder till en påtaglig överskattning av de verkliga kostnaderna.

Mycket pengar kan det tyckas. Men vinsterna, enbart i form av förbättrad hälsa och minskad korrosion på moderna byggnader, beräknades till nästan 110 miljarder kronor årligen - alltså ett fyra till fem gånger så stort belopp.

Därtill ska läggas en rad miljövinster som inte kan värderas i pengar och därför inte ingår i kalkylen, t.ex. avsevärda förbättringar i ekosystemen.

De kostnad-nytto-analyser som gjorts av EU-kommissionen i samband med deras arbete under 2012 och 2013 med en ny  tematisk strategi för luftföroreningar  visar liknande resultat. Beroende på ambitionsnivå beräknas hälsovinsterna bli upp till 50 gånger högre än kostnaderna.

Trots överskattade kostnader och underskattade vinster är det alltså klart lönsamt att ta krafttag mot de försurande utsläppen.

Slutsats: Det kan bli dyrt att minska utsläppen, men det blir ännu dyrare för samhället om vi låter bli!

Flera flugor i en smäll

Poängen med att samtidigt åtgärda utsläppen av växthusgaser och försurande och hälsoskadliga luftföroreningar har demonstrerats i en rad studier.

De visar att om EU tar klimathotet på allvar och kraftigt reducerar utsläppen av koldioxid så sjunker kostnaden för att minska utsläppen av försurande och ozonbildande ämnen drastiskt, med upp till flera tiotals miljarder kronor årligen.